Min relation
Jag har under åren haft väldigt onormal relation till mat. Jag vet att jag är rätt fokuserad på kost och hälsa idag, men det ligger på en vettig nivå, nu är det mer intressant och har en sunt seende på det hela. Även om jag försöker hålla mig till bra mat så händer det att mer onyttiga saker slinker ner emellanåt. Fast inte just nu då jag försöker vara strikt för att kicka igång viktnedgången. Det är här där jag står idag.
I mitten på tonåren. 15-17 år ungefär. Hade jag ett väldigt osunt tänk och situation kring mat. Jag mådde inte psykiskt bra och jag åt nästan ingenting. Jag gick ner ganska mycket i vikt, från att ha legat runt 58kg till att jag var nere på runt 48-50kg som lägst. Det var lätt att inte äta, vågen rasade och jeansen började hänga. Jag har kvar dom jeansen idag. Finns dock inte en sportmössa att jag får på mig dom idag. Det är inget mål heller att få på mig dom, men dom finns kvar i garderoben. Tillslut sa mamma något i form att antingen äter du eller så får vi ta kontakt med vården så du börjar äta igen. Så det var bara att börja äta, jag fick precis det jag ville. Jag fick skriva en lista på vad jag inte ville ha. Bla kommer jag ihåg att det stod kapris på den listan. Det var mycket pasta. Jag var pasta beroende i den åldern. Jag hade väl ingen riktigt ätstörning, men det var nog inte långt ifrån. Jag hoppade över maten i skolan och frukosten hemma. Då slapp jag äta. Middag åt jag alltid eftersom vi åt hela familjen.
Tillslut började jag äta, livet blev stabilare och det var lättare att äta. Böt skola och kompisar. Så när jag gick ut gymnasiet hade jag nog lagt på mig en 20-25kg från lägsta vikt. Men det slutade inte där.
Jag bodde hemma något år efter gymnasiet, jobbade i Uppsala, där gick det ju att smita in på Donken och äta hamburgare och pommes. Sååå gott! Åt även mycket mat och gillade chips, sylt, pasta, ketchup. Bara kolhydrater helt enkelt. Vågen gick sagta men säkert upp. Flyttade sen ihop med dåvarande pojkvännen. Då kunde jag handla vilken mat jag ville. Blev inte allt för nyttigt kan jag ju säga. Att vi var ute hos hans mamma på helgerna där det serverades mycket fika och mackor gjorde inte saken bättre. Vågen klättrade fortfarnde uppåt. Tillslut sa han åt mig att nu måste jag gå ner i vikt, jag får inte gå upp mer. Vilket slutade med psykisk ohälsa för min del, förhållandet var inte bra och typ ingen mat på helgerna för jag skulle banta. Han jobbade borta i veckorna och då kunde jag äta vad jag ville. Vilket resulterade i hetsätning på kvällarna. Jag minns tydligt en kväll då jag hade bröd hemma, rostade säkert 10-15 smörgåsar med tjockt lager marmelad och smör. Såååå gott. Jag bara tryckte i mig. Efteråt kom skuldkänslorna. Gjorde väl något försök på nutrilett eller likande. Förhållandet fortsatte så, hetsätning i veckorna när jag var själv. Tillslut tog förhållandet slut av diverse anledningar.
När jag väl flyttade själv hösten 2010 så tänkte jag att nej nu jävlar får det vara nog. Jag hade genom en kompis kommit i kontakt med LCHF. Vid det här laget vägde jag kring 85-90kg, hade gått ner en del när jag tog ur p-staven året innan. Så min topp låg runt 100kg. Alltså hade jag gått upp runt 50kg totalt sen lägstavikt i tonåren. Så när jag väl fick min lägenhet och helt och fullt kunde bestämma vad jag kunde äta så gick jag all-in. Läste och rensade skafferier och kyl. Nu jäklar skulle det bli ordning på torpet. Till sommaren hade jag gått ner till runt 80kg. Gick sen upp till 87kg till julen. Sen tog jag tag i det igen, 80kg till sommaren 2012, 78kg till november 2012. Början på 2013 då jävlar tog jag tag i det ordentligt, ökade på träningsmängden och åt stirktare. Så till sommaren 2013 var jag nere på 69kg. Sen dess har det stått stilla. Jag har även gått upp lite, men det verkar som kroppen min vill gå upp lite under hösten/vintern. Vägde in på 72kg sista veckan i december. Och det är där jag utgår ifrån. Första delmålet är under 70kg, nästa 68kg, 65kg och tilllslut 62kg. Hur det kommer gå vete tusan. Men jag satsar på det. 65kg till påsk hade suttit fint. Men det får ta den tid det tar. Min kropp vill inte riktigt släppa ifrån sig kilona nu. Men om jag tänker att min krop har släppt ifrån sig 30kg så behöver den säkert vila lite nu även om det är frustrerande.
Jag bodde hemma något år efter gymnasiet, jobbade i Uppsala, där gick det ju att smita in på Donken och äta hamburgare och pommes. Sååå gott! Åt även mycket mat och gillade chips, sylt, pasta, ketchup. Bara kolhydrater helt enkelt. Vågen gick sagta men säkert upp. Flyttade sen ihop med dåvarande pojkvännen. Då kunde jag handla vilken mat jag ville. Blev inte allt för nyttigt kan jag ju säga. Att vi var ute hos hans mamma på helgerna där det serverades mycket fika och mackor gjorde inte saken bättre. Vågen klättrade fortfarnde uppåt. Tillslut sa han åt mig att nu måste jag gå ner i vikt, jag får inte gå upp mer. Vilket slutade med psykisk ohälsa för min del, förhållandet var inte bra och typ ingen mat på helgerna för jag skulle banta. Han jobbade borta i veckorna och då kunde jag äta vad jag ville. Vilket resulterade i hetsätning på kvällarna. Jag minns tydligt en kväll då jag hade bröd hemma, rostade säkert 10-15 smörgåsar med tjockt lager marmelad och smör. Såååå gott. Jag bara tryckte i mig. Efteråt kom skuldkänslorna. Gjorde väl något försök på nutrilett eller likande. Förhållandet fortsatte så, hetsätning i veckorna när jag var själv. Tillslut tog förhållandet slut av diverse anledningar.
När jag väl flyttade själv hösten 2010 så tänkte jag att nej nu jävlar får det vara nog. Jag hade genom en kompis kommit i kontakt med LCHF. Vid det här laget vägde jag kring 85-90kg, hade gått ner en del när jag tog ur p-staven året innan. Så min topp låg runt 100kg. Alltså hade jag gått upp runt 50kg totalt sen lägstavikt i tonåren. Så när jag väl fick min lägenhet och helt och fullt kunde bestämma vad jag kunde äta så gick jag all-in. Läste och rensade skafferier och kyl. Nu jäklar skulle det bli ordning på torpet. Till sommaren hade jag gått ner till runt 80kg. Gick sen upp till 87kg till julen. Sen tog jag tag i det igen, 80kg till sommaren 2012, 78kg till november 2012. Början på 2013 då jävlar tog jag tag i det ordentligt, ökade på träningsmängden och åt stirktare. Så till sommaren 2013 var jag nere på 69kg. Sen dess har det stått stilla. Jag har även gått upp lite, men det verkar som kroppen min vill gå upp lite under hösten/vintern. Vägde in på 72kg sista veckan i december. Och det är där jag utgår ifrån. Första delmålet är under 70kg, nästa 68kg, 65kg och tilllslut 62kg. Hur det kommer gå vete tusan. Men jag satsar på det. 65kg till påsk hade suttit fint. Men det får ta den tid det tar. Min kropp vill inte riktigt släppa ifrån sig kilona nu. Men om jag tänker att min krop har släppt ifrån sig 30kg så behöver den säkert vila lite nu även om det är frustrerande.
Mitt förhållande till mat idag är mycket mycket bättre än vad det varit tidigare. Men visst kan hjärnspökena komma tillbaka. Inte äta=gå ner i vikt, då får jag tvinga mig att äta helt enkelt. Jag kan överäta vissa kvällar, inte hetsäta men äter lite för mycket och för sent. Det är något jag verkligen behöver jobba med. Ibland är det riktigt svårt. Det är destruktivt beteende. Jag jobbar på det. Bara att skriva det här är en del framåt. Den här historien hade jag aldrig berättat för er för ett par år sen. Idag är jag så stark och stabil i mitt psyke att jag fixar det. Jag hoppas det kan inspirera någon och hoppas ni haft intressant läsning.
Idag är jag så gott som sockerfri, jag har inte kolhydratsberoende kvar och jag äter mycket mycket sundare än vad jag gjort på många år. Det kommer även att komma ett inlägg om hur jag äter och ser på maten idag.
Idag är jag så gott som sockerfri, jag har inte kolhydratsberoende kvar och jag äter mycket mycket sundare än vad jag gjort på många år. Det kommer även att komma ett inlägg om hur jag äter och ser på maten idag.
Puss och kram på er som lyckats ta er igenom min historia.