Dagarna rullar iväg och förlossningsberättelse
Det har gått 13 dagar sen lille Casper kom till världen. Namnet var inte ens påtänkt att det var ett förslag. Men på BB dök det bara upp. Och såklart är han vår lille Casper. Han ser helt enkelt ut som en sån. Vi har börjat få någon form av rutin på amning, sovning och promenader. Men det är en riktig liten tidstjyv det där. Just nu ligger han dock på soffan mellan två kuddar, småsover, benen viftar och far och ett och annat pip.
Den 22a oktober gick vi upp svintidigt för att vara på Akademiska klockan 7. Innan dess skulle det duschas. Och på med stödstrumpor. Ja, det var en utmaning för sig. Höggravid och fuktig efter duschen. Men skam den som ger sig. Trots att vi kom iväg i tid, hur skumt kändes det inte att "nu ska vi åka och plocka ut vårat barn", så var vi ändå sena till BB med en kvart eller så. Vad som tog tid vet vi inte riktigt. Men det var ingen större fara. Vi fick ett rum på 96D. Personalen kom in och pratade med oss och lite så. Sen skulle det sättas nål, men mina kärl sprack bara så det tog 7 stick innan dom äntligen fick in infarten i handen och jag fick dropp. Men den där nålen satt på trekvart så under hela dagen fick jag påminna personalen om att vara rädda om nålen.
Vid 13:30 fick vi rulla ner till operation. Kom ett helt gäng med människor som presentera sig som skulle vara med. Alla var verkligen superprofsiga och gjorde så jag kände mig lugn och trygg. Dock kom tårarna och jag bara satt och skakade medans dom förberedde. Jag ville verkligen inte snittas. Det var inte så min graviditet skulle sluta. Bedövningen kändes, men när dom satt spinalen så kändes det inte alls, dock var det lite svårt att kuta rygg med en mage ivägen. Blev ikulltippad och katetern satts. Började känna hur det belv varmt i hela kroppen och att jag inte hade kontakt med kroppen längre. Skynke sattes, Magnus satt uppe vid mitt huvud. Jag hörde hur jag var låg ibland i tryck så dom gav mig något, när Casper sen skulle ut så ryckte dom och slet bra mycket och dom tryckte på magen. Men tillslut kom han ut, han hade blivit stressad och bajsat i magen så barnmorskan sa att han var en liten skitunge. Läkaren frågar mig efteråt om jag var vältränad, då mina magmuskler var bra strama och det var svårt att få i sär dom. Magnus sa att det verkligen såg ut att dom fick ta i ordentligt. Och tillslut fick han komma upp på mitt bröst lyfte på huvudet redan då. Han är bra stark den där lille krabaten. Dock såg han lite rolig ut i huvudet och örat då han legat och tryckt mot mina revben ett tag. Men nu börjar det rätta till sig.
Magnus och Casper gick iväg med barnmorskan när jag var färdig på operation. Fick åka lift över till min säng och rullades sen ut på uppvaket. Blodtrycksmanchetten krånglae lite och Casper höll ett stadigt grepp om mina EKG-sladdar med ena handen (han brås nog på sin far - sladdbarn, så kanske blir en liten elektriker det där). På uppvaktet var det meningen att det skulle ammas, jo den där lille rackaren sög för kung och fosterland. Men hur man skulle få in en bröstvårta i den där lilla munnen var inte allt för lätt. Slutade med att en sköterska kom och höll i Casper och tryckte ihop min tutte, kändes nästan som ett litet övergrepp, varken jag eller Magnus tyckte det kändes okej. Men sen väl på kvällen fick vi ordentlig hjälp med amningen, även om det gjorde fruktansvärt ont så fick vi in lite bättre tekink.
Jag mådde inte bra ca ett dygn efter snittet. Inte för att jag hade ont, men att jag fick blodtrycksfall så fort jag försökte resa mig. Det slutade med att jag fick gå med gåbord för att ens ta mig någonstans. Så katetern försvann på em istället för på morgonen. Jag hade helt enkelt inte kunnat komma upp tidigare.
På lördagen duschade jag och vi tog PKU-provet innan vi åkte hem. Masade mig in på apoteket på Gränby och hämtade ut alvedon. Sen åkte vi hem. Casper sov hela vägen och vaknade hemma i soffan sen.
