Anna Lina Elsa

Att vara den man är just nu och uppskatta det.

Med karta och kompass kan du hitta till din inre motivation

Viktminskningen Permalink1
Ingen kan trycka på dig såpass mycket så det blir något. Motivationen kommer inifrån. Jag har själv haft familj fd sambo som tryckt på mig att jag måste ta tag i mitt liv och min vikt. Tror ni det gick? Nej, jag hade inte min inre motivation. Spelade ingen roll vad någon sa, jag gjorde det dom sa just då, men när jag blev ensam så åt jag och åt jag. Tills en dag. Jag blev singel, kände att jag behövde ta tag i mitt liv. Motivationen började så snart spira inom mig. Det var som ett helt nytt liv kom över mig. Jag hittade motivation till att förändra mig. Det hade inte spelat någon roll om någon annan sparkade på mig, det hände iaf ingenting eftersom jag var omotiverad och struntade i min hälsa och i hela mig kan jag ju säga. Vaddå, det var väl bara att köpa större kläder?
 
Jag vet inte riktigt var det va som fick mig att hitta motivationen och börja ändra på mitt levnadsätt. Det var inte roligt att köpa BH i 85DD, kläder i stl 44 och XL. Även det var inte ett "hallå" för mig. Det fanns ju alltid större att köpa. Dom där smaljeansen från gymnasiet låg (ligger) kvar i garderoben, även om det inte finns en chans att jag får på mig dom idag heller, och det är inget mål heller. På något sätt hittade jag den där motivationen, fick upp ögonen för LCHF och läste och läste. Tills en dag bestämde mig att det var dags att göra något åt saken.
 
Jag åt ägg och bacon till frukost och lunch. Åt kött och grönsaker till middag. Hade tidigare försökt med havregrynsgröt, snåla sallader och pasta. Det fungerade inte helt enkelt, inte ett kilo ner. Ibörjan av min LCHF tid så åt jag bra i veckorna, åt chips och något annat gott på helgen och gick iaf ner 2kg i veckan. På ett sätt så började jag äntligen hitta mig själv igen och en hållbar livsstil. Jag har sen den där dagen i september 2010 hållt mig mer eller mindre till LCHF hela tiden. För mig är det ett sätt att äta som passar mig och jag slipper sockermonstret allt som oftast. Även om jag idag kan emellanåt äta choklad, någon frukt, ett par bitar godis eller liknande så håller jag mig väldigt bra till maten ändå. Jag har på något sätt hittat min inre motivation som gör att jag hittat mitt sätt att leva och äta. Och det är klart att min motivation tryter emellanåt. Det är inte konstigare med det. Det gör allas motivation.
 
Så mitt tips, tjata inte på någon som inte har sin inre motivation, inte ens pepp kanske funkar i dessa lägen. Men när personen väl ifråga hittat sin inre motivation så gå all in med pepp och stöd. Den som inte har den motivationen kommer bara slå ifrån sig. Så var det för mig.
 
Februari i år VS midsommar 2008 säger sig till tydliga språk. Min inre motivation hittade fram tillslut med karta och kompass. Så om du inte har den motivationen än, försök att leta lite och locka fram den så kan den nog komma av sig själv så småningom, och då min vän är det dags att ändra ditt liv och din livsstil om du inte är bekväm med den.
 
 

Min relation

Viktminskningen Vikt, Viktnedgång, lchf, mat, relation, ätstörning Permalink3
Jag har under åren haft väldigt onormal relation till mat. Jag vet att jag är rätt fokuserad på kost och hälsa idag, men det ligger på en vettig nivå, nu är det mer intressant och har en sunt seende på det hela. Även om jag försöker hålla mig till bra mat så händer det att mer onyttiga saker slinker ner emellanåt. Fast inte just nu då jag försöker vara strikt för att kicka igång viktnedgången. Det är här där jag står idag.
 
I mitten på tonåren. 15-17 år ungefär. Hade jag ett väldigt osunt tänk och situation kring mat. Jag mådde inte psykiskt bra och jag åt nästan ingenting. Jag gick ner ganska mycket i vikt, från att ha legat runt 58kg till att jag var nere på runt 48-50kg som lägst. Det var lätt att inte äta, vågen rasade och jeansen började hänga. Jag har kvar dom jeansen idag. Finns dock inte en sportmössa att jag får på mig dom idag. Det är inget mål heller att få på mig dom, men dom finns kvar i garderoben. Tillslut sa mamma något i form att antingen äter du eller så får vi ta kontakt med vården så du börjar äta igen. Så det var bara att börja äta, jag fick precis det jag ville. Jag fick skriva en lista på vad jag inte ville ha. Bla kommer jag ihåg att det stod kapris på den listan. Det var mycket pasta. Jag var pasta beroende i den åldern. Jag hade väl ingen riktigt ätstörning, men det var nog inte långt ifrån. Jag hoppade över maten i skolan och frukosten hemma. Då slapp jag äta. Middag åt jag alltid eftersom vi åt hela familjen.
 
Tillslut började jag äta, livet blev stabilare och det var lättare att äta. Böt skola och kompisar. Så när jag gick ut gymnasiet hade jag nog lagt på mig en 20-25kg från lägsta vikt. Men det slutade inte där.

Jag bodde hemma något år efter gymnasiet, jobbade i Uppsala, där gick det ju att smita in på Donken och äta hamburgare och pommes. Sååå gott! Åt även mycket mat och gillade chips, sylt, pasta, ketchup. Bara kolhydrater helt enkelt. Vågen gick sagta men säkert upp. Flyttade sen ihop med dåvarande pojkvännen. Då kunde jag handla vilken mat jag ville. Blev inte allt för nyttigt kan jag ju säga. Att vi var ute hos hans mamma på helgerna där det serverades mycket fika och mackor gjorde inte saken bättre. Vågen klättrade fortfarnde uppåt. Tillslut sa han åt mig att nu måste jag gå ner i vikt, jag får inte gå upp mer. Vilket slutade med psykisk ohälsa för min del, förhållandet var inte bra och typ ingen mat på helgerna för jag skulle banta. Han jobbade borta i veckorna och då kunde jag äta vad jag ville. Vilket resulterade i hetsätning på kvällarna. Jag minns tydligt en kväll då jag hade bröd hemma, rostade säkert 10-15 smörgåsar med tjockt lager marmelad och smör. Såååå gott. Jag bara tryckte i mig. Efteråt kom skuldkänslorna. Gjorde väl något försök på nutrilett eller likande. Förhållandet fortsatte så, hetsätning i veckorna när jag var själv. Tillslut tog förhållandet slut av diverse anledningar.

När jag väl flyttade själv hösten 2010 så tänkte jag att nej nu jävlar får det vara nog. Jag hade genom en kompis kommit i kontakt med LCHF. Vid det här laget vägde jag kring 85-90kg, hade gått ner en del när jag tog ur p-staven året innan. Så min topp låg runt 100kg. Alltså hade jag gått upp runt 50kg totalt sen lägstavikt i tonåren. Så när jag väl fick min lägenhet och helt och fullt kunde bestämma vad jag kunde äta så gick jag all-in. Läste och rensade skafferier och kyl. Nu jäklar skulle det bli ordning på torpet. Till sommaren hade jag gått ner till runt 80kg. Gick sen upp till 87kg till julen. Sen tog jag tag i det igen, 80kg till sommaren 2012, 78kg till november 2012. Början på 2013 då jävlar tog jag tag i det ordentligt, ökade på träningsmängden och åt stirktare. Så till sommaren 2013 var jag nere på 69kg. Sen dess har det stått stilla. Jag har även gått upp lite, men det verkar som kroppen min vill gå upp lite under hösten/vintern. Vägde in på 72kg sista veckan i december. Och det är där jag utgår ifrån. Första delmålet är under 70kg, nästa 68kg, 65kg och tilllslut 62kg. Hur det kommer gå vete tusan. Men jag satsar på det. 65kg till påsk hade suttit fint. Men det får ta den tid det tar. Min kropp vill inte riktigt släppa ifrån sig kilona nu. Men om jag tänker att min krop har släppt ifrån sig 30kg så behöver den säkert vila lite nu även om det är frustrerande.

Mitt förhållande till mat idag är mycket mycket bättre än vad det varit tidigare. Men visst kan hjärnspökena komma tillbaka. Inte äta=gå ner i vikt, då får jag tvinga mig att äta helt enkelt. Jag kan överäta vissa kvällar, inte hetsäta men äter lite för mycket och för sent. Det är något jag verkligen behöver jobba med. Ibland är det riktigt svårt. Det är destruktivt beteende. Jag jobbar på det. Bara att skriva det här är en del framåt. Den här historien hade jag aldrig berättat för er för ett par år sen. Idag är jag så stark och stabil i mitt psyke att jag fixar det. Jag hoppas det kan inspirera någon och hoppas ni haft intressant läsning.

Idag är jag så gott som sockerfri, jag har inte kolhydratsberoende kvar och jag äter mycket mycket sundare än vad jag gjort på många år. Det kommer även att komma ett inlägg om hur jag äter och ser på maten idag.

Puss och kram på er som lyckats ta er igenom min historia.

Framgångsfredag #3

Viktminskningen Permalink0
Det är ganska tråkigt att vara sjukskriven. Även om jag bara är inne på dag 2. Fast vädret och att jag inte har något större att göra har nog med saken att göra med. Sitter och tittar på gamla bilder på fejjan av någon anledning och hittar en bild på mig som undersköterska, eller nästan färdigbakad undersköterska 2008. Hjälp säger jag bara. Jag ser verkligen ut som en stor, rund och kurvig kvinna. Hur kunde jag tillåta mig det? Ja, mat var väl gott misstänker jag. Kommer faktiskt inte alls ihåg vad jag hade för storlek på kläderna där. Skulle varit kul och lagt det på minnet. Idag har jag XS på blusen och S på byxorna. Måste skilja någonstans runt 30kg+?! Sånt här motiverar mig. Väldigt mycket. Hur långt jag kommit och ska vara nöjd där jag är idag. Trots att jag har ca 8-10kg kvar att gå ner.
 
Jag funderar på hur jag kunde fixa allt det fysiska, jobba (förflyttningar, lyft, ner och upp på golvet m.m.), rida, gå, bara vara. Men jag satt mycket i soffan, åt massor med pasta, bröd, godis och chips. Jag åt mig helt enkelt till den kroppen jag hade då. Vet att jag vid något tillfälle försökte med pulverdieter, och nej det funkade inte. Förvisso har jag ätit mig till den kroppen jag har idag med. Men det är inte riktigt samma sak. Jag har under dom kilona jag tappat bort någonstans på vägen faktiskt viktminskat, inte bantat i den benämningen som många gör. Jag har inte jojjobantat någon gång.

Idag har jag en stark kropp som klarar mycket fysiskt och jag är bra mycket starkare i psyket än vad jag någonsin varit. Saker rinner av mig som jag inte orkar med alla gånger. Jag tar inte åt mig lika mycket längre och jag skakar av mig saker istället för att älta dom.

Så undersköterksa 2008 vs undersköterska 2013. Till 2008 ska jag aldrig komma tillbaka till. Det lovar jag mig själv.
 
 
Till top